Olika testmetoder: Noggrann lyssning, F/E-lyssning och mätningar
Fråga: Hur testar man hifikomponenter på ett heltäckande sätt? Det finns ju olika lyssnings- och testmetoder med för- och nackdelar. Många menar till exempel att mätningar inte säger någonting om hur testobjektet låter. Hur ser ni på detta?
Svar av Mårten K och Ingvar Öhman: Mätningar är ett bra komplement till lyssning och kan ge såväl viktig tilläggsinformation som förklaring till resultat av lyssningstester. Men mätningar kan givetvis inte under några omständigheter ersätta lyssning. För att få en någorlunda bild av testobjektet skulle krävas en extremt stor mängd mätningar samt, kanske ännu viktigare, allsmäktiga kunskaper i att översätta mätresultaten till upplevd ljudkvalitet.
Man kan generellt säga att en apparat som mäter dåligt sällan är en bra återgivare, men apparater som mäter bra enligt ett begränsat antal mätningar, som till exempel effektkub, frekvensgång, distorsion med mera, inte berättar huruvida de är goda återgivare eller inte. Hörseln har, ehuru på vissa sätt oexakt, en förmåga att ge en helhetsbild som är svårersättlig och eftersom det är ljudåtergivningen som ska optimeras, blir det just hörseln som är det lämpligaste mätinstrumentet! Därför prioriterar vi noggrann lyssning vid utvärdering av ljudåtergivningsapparater. Ett test utan lyssning är otänkbart, men en test utan mätning är fullt tänkbart, även om mätningarna ofta är till stor hjälp.
Det är dock skillnad på olika lyssningsförfaranden. Det gängse tillvägagångssättet som de flesta hifi-tidskrifter använder där man kopplar in testobjektet i en så kallad referensanläggning, löper stor risk att ge missvisande bedömningar. Många tidningar eller skribenter har en referensanläggning komponerad efter sin personliga smak och filosofi om hur en sådan bör låta. Uppgraderandet och komponerandet av denna referensanläggning har så gott som alltid utförts utan absolut referens eller genom en referens som av olika orsaker är mer eller mindre diffus. Även om en viss komposition av en hel anläggning skulle råka leverera ett gott resultat ur återgivningssynpunkt (vilket inte är att förväxla med en ljudbild efter tycke och smak), kan de olika delarna i sig ha klangliga avvikelser som inbördes kompenserar varandra. Detta medför att det är svårt att ha koll på hur delarna var för sig egentligen låter.
Att under dessa omständigheter koppla in en annan komponent som testobjekt, vilket innebär en jämförelse mot motsvarande komponent i referensanläggningen, riskerar att ge omdömen om testobjektet som är missvisande och inte har med själva testobjektet att göra! Till exempel kan båda dessa apparater vara mörka i sin klang, trots att anläggningen som helhet kan uppvisa ett balanserat och neutralt ljud, men om testobjektet är lite mindre mörk får den omdömet att den låter ljust och vice versa. Referensen är ju en mörkt klingande apparat och med det lite mindre mörka testobjektet inkopplad, låter hela anläggningen ljusare.
Ett annat problem är att det finns värre ljudförändringar än klangskillnader, för vilka det inte går att kompensera felfritt vid komponerandet av en referensanläggning. Det blir en blandning av olika typer av fel, som i och för sig kanske föredras framför de ingående felen var för sig, men som ändå lägger subtila eller påtagliga slöjor över musiken. När man kopplar in ett testobjekt i en sådan kedja, blir testresultatet mycket svårt att tolka rätt och härleda till testobjektet.
Det finns också en bärande grundtes i den kommersiella Hifi-pressens skriverier, att man kan utvärdera "apparatens karaktär” med subjektivt och referenslöst lyssnande där man spelar olika CD-skivor genom apparaten ifråga. Till exempel kan då en helt neutral återgivare komma att beskrivas som aggressiv/trött, ljus/mörk, klar eller oren beroende på använt programmaterial och övrig avspelningskedja. ”Sanna” beskrivningar av apparatens färgningar är möjliga endast om felen hos den testade apparaten är tillräckligt stora (läs helt dominerande) i förhållande till de sammanlagda felen från hela in- och avspelningskedjan, samt att avspelningsanläggningen inte är uppbyggd av delar som kompenserar varandras fel enligt föregående resonemang! Dessutom krävs att den som lyssnar har en synnerligen klar bild av exakt hur musiken ”borde ha låtit”, vilket ofta är svårt, för att inte säga omöjligt, att ha.
Det är också så att ju mindre förvrängning ett testobjekt har, desto svårare är det att överhuvudtaget uppfatta förvrängningen. Detta är förhoppningsvis självklart för alla. Men alla lyssnare, oberoende av hörsel och lyssningserfarenhet, får även allt svårare att avgöra storlek och vilken karaktär en viss förvrängning har ju mindre förvrängningen är, det vill säga ju närmare transparens testobjektet befinner sig!
Det är på grund av alla dessa omständigheter som meningsfulla apparatutvärderingar, anpassade till mänskligt hörande, måste utföras som Före/Efter-lyssning med kalibrerade nivåer i blinda slumpserier.
I det fall Före/Efter-lyssning inte kan utföras (på till exempel CD-spelare) bör A/B-test mot Före/Efter-testad referensapparat tillgripas. Resultatet måste också tolkas med största försiktighet. Nollresultat i blindtest bevisar inte frånvaron av fel hos den testade apparaten. Däremot är ett positivt utfall (dvs uppfattad skillnad mellan Före och Efter) ett påvisande av en förvrängning hos testobjektet under de förutsättningar vid vilken utvärderingen gjordes.
För att komplicera det ytterligare kan fel ibland uppstå mellan vissa kombinationer av apparater, på grund av bristande anpassning till omgivande elektronik. Här är lösningen att prova testobjektets förmåga att leverera ett gott resultat under rimligt varierande förutsättningar.
Resultaten av F/E-lyssningen har ibland ifrågasatts. Givetvis är precisionen för testet beroende av noggrannhet vid utförandet, tid för lyssning, använd testanläggning och lyssnare. Det finns även ett stort antal möjliga fällor att hamna i vid inkopplandet av testobjektet som man bör vara medveten om. Men av hundratals testade apparater i vitt skilda prisklasser har blott ett fåtal passerat nålsögat; det vill säga att inga färgningar har detekterats. Precisionen kan därmed anses vara mer än tillräcklig för att matcha den ljudkvalitet så gott som alla apparater idag uppvisar. Det är endast vid de fåtal tillfällen då inga färgningar detekteras, som ännu högre precision skulle kunna vara önskvärt.
Precisionen är därmed, vid rätt utförda F/E-lyssningar, långt högre än för alla andra metoder vi känner till. Det kan vara värt att nämna att praktiska försök har visat att Före/Efter-lyssning ökar noggrannheten med ungefär tjugo gånger, jämfört mot vanlig lyssning.
Det finns ett annat sätt att beskriva hur F/E-lyssning skiljer sig från den vanliga lyssning som görs på de flesta vanliga hifi-tidskrifter. Det relaterar till en av de viktigaste teserna vid vetenskapligt arbete, nämligen att man inte får ändra mer än en variabel åt gången vid praktiska experiment. Om man vill undersöka inverkan av variabel A, får man inte ändra andra variabler samtidigt.
Det låter kanske lite flummigt, men i klartext betyder det att om man vill veta hur apparat A låter, så får man inte ändra något annat än att tillföra apparat A. Om man däremot testar på konventionellt vis gör man två förändringar – man adderar apparat A, men tar samtidigt bort apparat B, det vill säga den apparat som används som alternativ och jämförelseobjekt.
Sammanställt av Mårten K med referens till Ingvar Öhman som praktisk kunskapskälla.