Här kommer ett par axplock av recensioner vilka regelbundet publiceras i Musik&Ljudteknik:

Vaughan Williams

A sea Symphony
Christine Goerke, sopran, Brett Polegato, bariton. Atlanta symfoniorkester & kör, Roberto Spano
Telarc CD-80588/CMM

Året var 1910 då Vaughan Williams första symfoni ur- uppfördes under tonsättarens ledning. Denna symfoni kräver en hel del resurser, stor orkester, kör och solister. Även om Vaughan Williams då var mycket skicklig att skriva för kör så var detta en stor utmaning för honom. Han hade då inte lika stor erfarenhet att skriva för orkester. Han begav sig till Paris och blev under en tid elev till Maurice Ravel. Där fick han en lärare som sannerligen kunde instrumentera. Ravel blev imponerad av sin elev och gav honom en eloge för att vara trogen sin stil och inte försökte efterapa Ravel själv. Vaughan Williams havssymfoni uruppfördes samma år som en annan storskalig symfoni, Mahlers åttonde symfoni “De tusendes symfoni”. Ingen av Vaughan Williams senare åtta symfonier skulle vara lika lång eller resurskrävande som hans allra första verk i genren. I stället blev hans tonspråk mer koncentrerat och stramt, framför allt i de två sista symfonierna nr 8 samt 9.
Texten till denna symfoni är av amerikanen Walt Whitman (1819-92). Whitman var en poet som var mycket populär bland studenter och inte minst hos tonsättaren själv. Hans poesi var för sin tid okonventionell, orytmisk, hade ofta oregelbundna fraser. Hans texter om havet är inspirationen till detta verk, men även till en annan av Vaughan Williams kompositioner, “Towards the Unknown Region”.
Denna symfoni är mycket storslagen. Redan de inledande fanfarerna och körens därefter kraftfulla “Behold the sea” sätter tonen. Första satsen ska vara heroisk i sin karaktär, och just inledningen är ganska känslig för att det ska bli rätt. Första intrycket i detta verk sätter sina spår. Det är inte många symfonier som börjar så grandiost som just denna. Lyckas då Spano med detta? Nja, ska jag vara helt ärlig blev jag lite besviken. Mer tyngd och kraftfullhet hade varit på sin plats. Men jag kan rapportera att det hela tar sig. Följande satser har jag inget alls att invända emot. De två korta mellansatserna är väl karaktäriserade och den långa avslutande “The Explorers” är oerhört uttrycksfull och stämningsfull. Spano har ett mycket bra grepp och känsla för musikens karaktär och håller samman den ypperligt.
Det som brister är möjligen att man saknar den romantiska innerligheten hos de allra bästa tolkningarna. Denna inspelning har en fördel som inte går att negligera, ljudet. Jag kan inte minnas ha hört en grammofoninspelning av ett stort kör- och orkesterverk som varit så lyssnarvänligt i hemmamiljö. Klangen är varm, dyna- miken kraftfull och naturlig. Balans mellan orkester och kör är mycket lyckad rakt igenom. Kören från Atlanta är briljant, homogen i sin klang, dessutom är textningen utomordentlig. Spano har också bra känsla för frasering och tempo.
Hur är det då med konkurrensen? Ja den är stenhård ur en interpretativ synvinkel. Klassikern av Boult (EMI) är och förblir (verkar det som) ohotad. Boult understryker musikens heroiska natur och är mer romantisk i sitt uttryckssätt. Men även tolkningar på senare tid av Bryden Thomson (Chandos) och Bernard Haitink (EMI) får man väl säga är i särklass.
Det ska också bli intressant att höra hur Richard Hickox kommande inspelning på Chandos hävdar sig. Hickox är en excellent dirigent när det kommer till verk för just kör och orkester. Nåväl, trots hård konkurrens tycker jag att Spanos version ska ha en eloge för ett spontant och väl sammanhållet framförande, solisterna är ypperliga och ljudet är som sagt i demonstrations- klass. En inspelning som kan vara ett spännande komplement för Vaughan Williamsfantaster.

Björn Sundkvist


Åldrad maestro övertygar

Karajan på dvd
Sony

Herbert von Karajan ägnade stor tid de sista åren av sitt liv åt att filma sina egna tolkningar av en rad välkända verk. Som alltid lade han sig vinn om att använda den senaste tekniken och Karajan var även i högsta grad inblandad i själva produktionen. Det märks inte minst i bildval, där hans egna karaktäristiska djupt koncentrerade och sparsmakade gester kontrasteras av närbilder – effektfullt ljus- satta – av olika instrumentgrupper eller soloinsatser. Genom att på så vis lyfta fram en tydlig bildmässig dramaturgi i framförandet, blir helheten inte bara en filmad tolkning utan också ett tätt växelspel mellan bild och ljud.
Under det senaste året har Sony släppt flera av de här filmade konserterna på dvd, där de senaste rymmer Antonin Dvoráks nionde symfoni (SVD 46365) och Beethovens andra och tredje symfoni (SVD 48421). Karajan var närmare 80 år då verken spelades in och i jämförelse med hans i många fall legendariska cd-tolkningar från 1960-talet upptäcker man inte oväntat skillnader men även stora likheter.
Hos den 40-årige dirigenten blir Dvoráks ”Från nya världen” (Berliner Philharmoniker på Deutsche Grammophon) ett verk fyllt av romantisk expressivitet, välbalanserat och klart uttecknat med en mästerlig detaljkontroll och överblick. De mörkare stråken finns, men mer framträdande är en luftighet och friskhet. På dvd:n – man kunde gärna ha tagit med något ytterligare verk; speltiden är väl kort – har den åldrade maestron funnit mer svärta; en närmast tragisk underström som han skapar med Wiener Philharmonikers hjälp. Ibland saknar dvdtolkningen den spänstighet som cd-utgåvan har, vilket inte minst gäller scherzosatsen. Som helhet är dock båda versionerna mycket intressanta; konsekvent genomförda med Karajans mästerliga kontroll över detaljer och helhet. Tyvärr är ljudupptagningen på dvd:n inte helt lyckad, med en något vass klang och otydlig stereobild.

Beethovens symfonier var något av Karajans adelsmärke och han spelade in kompletta cykler vid åtminstone fyra tillfällen. Många menar att hans tolkningar från 1961 - 1962 (DG 453 701-2) fortfarande är bland de bästa som gjorts. När det gäller den andra och tredje symfonin är skillnaderna mellan de båda inspelningarna – trots 20 års mellanrum – relativt små.
Karajan dirigerar Berliner Philharmoniker i framföranden som är fyllda av kraft och intensitet. Det finns inte oväntat satser – som finalen till ”Eroican” – där den medelålders dirigentens attack och rytmiska vitalitet inte riktigt matchas av hans senare jag. Här är det dock inte, som i Dvoráksymfonin, fråga om en gammal mans omtolkning av musiken. Skillnaderna består snarare i ett mer eller mindre briljant förhållningssätt till musiken. Ljudupptagningen är utmärkt, med en klar och tydlig ljudbild. Det finns heller inget att anmärka på de båda dvd:ernas bildkvalitet.

Jörgen Lundmark


Stones remastrade, äntligen!

Jisses vilken röra. Nyremastrade Rolling Stones-cd i mängder. Den som köper skivorna initialt får inte bara ett litet separat intyg om att detta faktiskt är en förstautgåva (!) utan även en kompatibel cd- och sacd-cd (hu). Utgåvorna är jättesnygga och skivbolaget ska ha all heder åt mycket av det arbete man lagt ner. Problemet är att under tidigt sextiotal gavs engelska popgruppers skivor ut i USA ofta i helt olika versioner än originalen. Beatles råkade ut för detta, Hollies likaså, samt naturligtvis Stones. Av någon obegriplig anledning har Stones skivbolag ansett att de två första skivorna endast ska ges ut i amerikanska versioner, där- efter ges alternativ och så småningom klarnar det helt.
Jag har införskaffat några av dessa cd – som säljs till fullpris naturligtvis – och ska kortfattat redogöra för mina intryck här.
Min första skiva var Be Bop a Lula med Gene Vincent, därefter följde den geniala Please Please Me med Beatles, som jag aldrig tröttnar på, vilka snabbt blev mina favoriter (tillsammans med Hollies). Vi befinner oss alltså under sextiotalets första hälft då det formligen exploderar i ungdomskulturen. Rolling Stones ansågs allmänt som tuffare än Beatles och när jag idag lyssnar på tidiga plattor med dem begriper jag ingenting av detta. Tuffa är nog det minsta de är. Vad jag hör är i stället tämligen mesiga coverversioner av blues- klassiker och undermåliga originallåtar av Jagger och Richards.
Den tidigaste av återutgivningarna jag skaffat är Out of Our Heads från 1965. En hyfsad popplatta med några bra låtar. Men, och här är det åter dags för ett jisses!, skivan är samtida med Beatles Rubber Soul. Skillnaderna är milsvida, Stones låter som ett nybörjargäng jämfört med Beatles. Dessvärre förstärker de nya remastringarna killarnas oförmåga att spela på sina instrument. Det låter alldeles förjävligt illa ibland! Därefter följde ett antal album som Aftermath, Between the Buttons, Their Satanic Majesties Request och Beggars Banquet.
Finns det då inget positivt att säga om gruppen? Jo, det är klart. Naturligtvis minns jag första gången jag hörde The Last Time, för att inte säga Satisfaction. Det var stora upplevelser och trippel-cd:n Singles Collection är väl egentligen det man bör ha med Stones. Här får man både A- och B-sidor av singlarna inspelade mellan 1963 och 1969.
Their Satanic Majesties Request, vilken korkad titel, tillkom efter att Mick Jagger hade följt efter beatlarna till Indien för att röka fina saker och komma i kontakt med sitt inre. Paul McCartney beskriver i Anthology målande hur Jagger ofta fanns med som en skugga i kretsarna runt Lennon/McCartney. Skivan är ett pinsamt försök att vara psykedeliska, att härma Sgt Pepper samt att vara ännu mer lössläppta. Visst är 2000 Light Years From Home en bra låt. Men mellotronen kunde de väl låtit bli, det blir för mycket Strawberry Fields-imitation. Men Beggars Banquet då, den är väl himla bra? Njaej, den börjar ju ganska intressant med lite slagverk och rytmik så där – borde inte den heta Their Satanic… Men hur imbecillt blir det när Jagger försöker härma amerikansk sydstats- dialekt… Trist att vara så negativ, och många av våra läsare kommer att tycka att jag har helt fel, att Stones är lysande. Man kan ju faktiskt fortfarande läsa i hyfsat seriösa musiktidskrifter att Stones är världens bästa rockgrupp. Det har gått lite inflation i det hela, och glöm inte att popvärlden är fruktansvärt konservativ. Sen kan jag inte låta bli att tänka på Mick Taylors kommentar när han blev medlem 1969, han blev överraskad över hur usla musiker de var.
Rolling Stones är en betydelsefull del av den ungdomskult som växte fram på sextotalet. Men för mig framstår Beatles som så otroligt mycket bättre på alla sätt. Beatles kunde spela och lämnade inget ofullständigt. Att de dessutom kunde rocka rejält visade de på sina första skivor, vilka helt utklassar Stones försök. De cd:n av Stones som funnits har varit kraftigt undermåliga. Vi har fått tåla taskiga elektroniska stereo- versioner av utmärkta monoupptagningar och lyckligtvis är mycket återställt i och med dessa återutgivningar. Allt låter renare och tydligare, rummet är mer närvarande och detaljer mer avslöjande. Jag har inte hört sacd-versionerna.
Jag säger bara Altamont!
Thomas Roth


Dvorák

Symfoni nr 9 e-moll op.95 “Från nya världen”
Tre uvertyrer: Otello, Karneval, I naturens rike Tjeckiska filharmonin, Vladimir Ashkenazy, dirigent Ondine ODE962-2D (2 cd till priset av 1) distr: CDA.

Sedan ett par år tillbaka är pianisten och dirigenten Vladimir Ashkenazy chef för den anrika Tjeckiska filharmonin. Ashkenazy var under många år exklusiv artist för skivbolaget Decca, men de senaste åren har sett honom husera hos finska Ondine i en rad skivinspelningar. För Ondine har han spelat in musik av bland annat Blacher, Bruckner och Taneyev samt även nyskriven musik av Rautavaara. På denna nya utgåva så låter de honom leda orkestern i musik av Antonín Dvorák. På programmet står den populära nionde symfonin som också bär undertiteln “från nya världen”. Dvorák skrev musiken i samband med sin resa till förenta staterna. Dvorák inspirerades bland annat av den nya kulturens folkmusik och vävde in den i denna symfoni. Men musiken är ändå genuint tjeckisk. Detta verk är bland det mest populära i den klassiska symfoniska repertoaren. Det är framför allt den sublima andra satsen som är så berömd. Det är ingen lätt mantel Ashkenazy får axla när han ska leda orkestern i detta verk. Tjeckiska filharmonin har gjort berömda skivor och framföranden med legendariska tjeckiska dirigenter som Vaclav Neumann, Karel Ancerl, Vaclav Talich och sist, men inte minst, Rafael Kubelik.
Jag måste erkänna att med den bakgrunden, hade undertecknad en viss skepsis mot denna utgåva. Min skepsis var till största delen ogrundad kunde jag konstatera efter att ha lyssnat igenom symfonin. Dirigenten skapar rätt atmosfär, inledningen är mycket fint hanterad och övergången till huvudtemat har precis den effekt den ska ha. Ashkenazy har strukit reprisen i första satsen, något som en hel del dirigenter gör, bland annat Karajan. Personligen tycker jag det är synd. Jag tycker balansen mellan satserna känns bättre med alla repriser intakt. Men, det är en smaksak. I andra satsens adagio får vi ett ljuvligt solo på engelskt horn. Tempot känns väl avvägt och det hela känns genuint och äkta, befriat från sentimentalitet. Scherzot har en här- lig rytm och är livfull på ett strålande sätt. Problemet är finalen, spänningen går oväntat ner här och avslutningen kunde mått bra av lite mer tyngd. Här besannas lite av mina farhågor.
Precis som i Ashkenazys inspelning av Strauss “Sinfonia Domstica”, även den på Ondine, så tappar dirigenten intensiteten i musiken, det håller inte riktigt hela vägen ut. Vad det beror på vet jag inte, men det ger en känsla av bristande koncentration. Hursomhelst, Ashkenazy gör en totalt sett mycket hörvärd version av denna klassiker, dock är han långt ifrån att rubba min personliga favorit, Rafael Kubelik och Berlinfilharmonikerna på DG.
Med denna utgåva får vi en extra cd som innehåller tre av Dvoráks konsertuvertyrer. Även här finns konkurrens av Kubelik, men Ashkenazy gör stordåd med dessa tre briljanta orkesterverk. Intensivt, glödande så det förslår. Mest känd är Karneval och jag måste säga att jag inte minns när jag hört den så sprudlande. Den Shakespeareinspirerade Otello har också den tyngd och allvarsmättade atmosfär den kräver. I naturens rike ges ett lika inspirerat fram- förande. Musik fylld av naturlyrik, som dirigenten väl får fram.
Ondine har valt att lägga de tre uvertyrerna på en extra cd på 38 minuter. Symfonin tar 41 minuter. Alla verk hade därmed fått plats på en cd, vilket gör att det hela är lite märkligt. Ville Ondine få köparen att tro att man gör ett kap med två skivor till priset av en? Nåväl, det ska man kanske inte spekulera om, men jag förstår faktiskt inte varför man gjort denna
uppdelning.
Till sist: Ljudet på dessa två skivor är helt enkelt superbt. Dynamiken är enastående, ljudet är luftigt och det känns verkligen äkta. Faktum är att jag inte tror jag har hört denna musik i sådan briljant ljudåtergivning. Det må finnas mer övertygande cd-utgåvor av nya världen rent tolkningsmässigt, men kombinationen av utomordentliga versioner av konsertuvertyrerna, och att allt är fångat i en enastående ljudåtergivning gör att jag gärna rekommenderar denna utgåva. Men man ska se till att man har Kubeliks version av symfonin först!

Björn Sundkvist


Fini Henriques

Romance, op. 12, Myggedans, op. 20 nr 5 (ork. Svend S. Schultz), Djævledans (ork. Launy Grøndahl), Czardas I och II ur Tata, Svit ur Vølund Smed, Svit i F-Dur, op. 12, Air för stråkar, Livsglædens dans ur Den lille Havfrue. Christina Åstrand, violin, Max Artved, oboe, Helsingborgs symfoniorkester, Giordano Bellincampi.
Naxos 8.554977/CMM/Naxos.

Här möter vi en av de riktigt stora musikidolerna i vårt södra grannland kring det förra sekelskiftet. Fini Henriques (1867 – 1940) var en enormt populär orkesterledare, “stehgeiger” och allmänt musikantisk festprisse med felan i hand, dessutom kammarmusiker och som vi här hör kompositör. Uppvuxen som violinunderbarn, sedermera elev till självaste Joseph Joachim. De stycken vi får höra här lutar åt det lättviktigare, men huvudsakligen är det fråga om mycket charmerande musik. Utgåvan har i Danmark stött på kritiken att man borde ha satsat på att ge ut "tyngre" Henriques, det finns exempelvis en symfoni att spela in. Det är naturligtvis väldigt bra om man gör det – jag vet inget om den, men misstänker ändå starkt att det är i det här aktuella formatet Henriques styrka ligger, och jag ser absolut inget fel i att börja där.
Sviten i F-Dur för oboe och stråkar är härlig, och den lilla Romans för violin och orkester mycket insmickrande (men bär de verkligen båda samma opusnummer som det står i häftet?), och solisterna är givetvis utmärkta. Mygg- respektive djävulsdanserna med soloviolin, orkestrerade av senare tonsättare enligt ovan, är typiskt sådant som Fini förförde sin publik med – de lär ha byggt en hel del på hans scennärvaro, och den förra är kanske mer myggig än den senare är djävulsk. Två czardas-danser ur baletten Tata låter kanske inte helt övertygande tokungerska, direkt. Sviten ur musiken till Holger Drachmanns melodram Vølund Smed är ett präktigt stycke från Wagner- inspirationens tid, mycket vackert och nästan gripande för den som uppskattar sådant – det gör jag.
Man får både i häftet och på cd:ns baksida för sig att här finns två stycken ur baletten Den lille Havfrue, men det är bara slarv. Det är enbart
Livsglädjens dans som kommer därifrån, den underbara Air för stråkar som ser ut att ingå i baletten är ett självständigt verk som skrevs sex år senare än det sceniska verket. Egendomlig miss, men airen är i alla fall en utomordentligt vacker sak, för mig ensam värd skivans måttliga pris. Lustigt förresten att just Naxos, som länge hade som en bärande tanke och som ekonomiskt exempel för resten av skivbranschen att inte spela in någon repertoar mer än en gång, nu har dubbla utgåvor av såväl Vølund Smed som Livsglädjens dans i katalogen... nå, man kan möjligen komma undan med att denna Naxos på världsmarknaden utanför Norden är en mycket dyrare Marco Polo-utgåva. Det är bara att tacksamt ta emot detta repertoartillskott för samlaren av romantisk skandinavisk musik, med utmärkt spel på alla vis. Kanske inte så väldigt viktigt, men mycket, mycket trevligt!

Gunnar Lanzky-Otto


Levande musikhistoria -Naxos tonsättarporträtt

Naxos är inte bara framgångsrika i sin utgivning av cd till låga priser, de har även funnit nya sätt att sprida den klassiska musiken. Senaste i raden av kreativa projekt är ”Life and Works” – ambitiösa presentationer av tre av musikhistoriens största tonsättare – där en innehållsrik och nyanserad kronologisk berättelse om huvudpersonens liv kombineras med musikexempel (ur Naxos katalog) från motsvarande period. Tack vare seriens upphovsman, den vittomtalade amerikanske radiomannen Jeremy Siepmann, har spindelväv och romantiska hjälteglorior tack och lov rensats bort. I Chopinutgåvan (8.5580001–04) finns inga som helst tendenser att presentera den lidande konstnären. Istället får lyssnaren stifta bekantskap med en kompositör av kött och blod som gärna umgicks med sina vänner och var noga med sitt yttre. Siepmanns eleganta språkbehandling och subtila ironier gör att de drygt fyra timmarna känns allt annat än tröttande; en berättarglädje som kännetecknar alla tre utgåvorna.
Där Chopinporträttet inleds av den världsberömda nocturnen op.9:2, är det krigets ljud som öppnar Lisztvolymen (8.558005–06). För det var Napoleonkrigens Europa som Franz Liszt föddes i; en tid av dramatiska förändringar som Liszt själv skulle personifiera i sitt skapande. Här har Siepmann valt att berätta historien i längre svep, med färre musikexempel.
De flertaliga citaten ur Liszts oräkneliga brev – liksom i Chopinvolymen gestaltar skådespelare de olika karaktärerna i skildringen – förhöjer lyssningen ytterligare. Siepmanns förmåga att lyfta fram de väsentliga linjerna i tonsättarens biografi, gör det här till en ut- märkt introduktion till Liszts liv. Med tanke på hans långa liv, närmast ofattbara produktivitet och centrala roll för den fortsatta musikhistorien, borde även Lisztutgåvan ha utökats till fyra cd.
I sin skildring (8.558024–27) av Beethovens liv och musik förmår Jeremy Siepmann redan från första stund fläta samma beskrivningen av tonsättarens karaktär och den tid han levde i. Här bryter Siepmann delvis med det tidigare kronologiska berättarsättet och skapar istället en samman- satt väv av det personliga perspektivet och det kejserliga Wiens människor och styre.
Den framstående skådespelaren Bob Peck är, liksom tidigare kollegorna Neville Jason (Liszt) och Anton Lesser (Chopin), utmärkt.
Samtliga tre utgåvor åtföljs av ett drygt 160-sidigt texthäfte. Jeremy Siepmanns inspirerade och vitala framställning finns tryckt i sin helhet, liksom en matnyttig introduktion till tidens kulturliv, samhällsklimat och idé- tradition. Dessutom sammanfattas varje tonsättares skapargärning på ett föredömligt överskådligt vis. Ett av- snitt med rekommenderad fortsatt läsning är en utmärkt service åt den vetgirige, medan de välmenande lyssnings- förslagen dock inte ska tas så allvarliga.
Den som är det minsta intresserad att lära sig mer om tre av musikhistoriens främsta har ingen anledning att tveka. Jag ser med spänning fram emot nästa volym i den här ypperliga serien.

Jörgen Lundmark