Enkla tips

Enkla tips bör tas med en nypa salt. Detta eftersom det egentligen inte finns några förenklade tips som gäller för alla sammanhang. Det bästa är naturligtvis att förstå grundläggande principer, då kan man själv använda kunskapen på rätt sätt. Med reservation för detta publicerar vi ändå några enkla tips :)

Välja rum

Ett bra lyssningsrum skall helst inte vara för litet. Det är tyst och ombonat och absolut inte kalt möblerat. Det bör vara möjligt att kunna stänga alla fönster men även dörrar till angränsande rum. Syftet är att slippa efterklang och ”eko” från angränsande rum, liksom ”dränering” av den allra djupaste basen. Dessa åtgärder ger ganska goda grundförutsättningar för god ljudåtergivning men det finns många aspekter som kan eller bör beaktas, till exempel rummets mått, material i väggar och möblering, vilket resulterar i varierande efterklang, och reflexmönster*. Egentligen kräver varje rum sin alldeles unika behandling för att uppnå optimalt resultat.

Välja högtalare:

Högtalare i samarbete med rum är en kompromiss. Med hänsyn till denna omständighet bör man alltid låna hem högtalare och prova dem i hemmiljön. Just på grund av att högtalarens samarbete med rummet är en större eller mindre kompromiss, kommer bedömningen vara i mer eller mindre mån subjektiv, speciellt gäller detta presentation av ljudbild* och tonal balans*.

Andras erfarenheter kan ge viss vägledning, likaså HiFi-tidskrifter där man kan läsa om lyssningsintryck och ibland även ta del av mätresultat. Av flera skäl kan vi inte oreserverat rekommendera tidningars tester. Ett första skäl är att dessa lyssningsintryck i väldigt hög grad är beroende av rummet, kringutrustning samt avspelade skivor. Bedömningen hade kunnat bli en helt annan under andra omständigheter.

Ett andra skäl är att kommersiella tidskrifter tenderar att formulera beskrivningar i positiva ordalag, vilket gör det onödigt svårt att tolka vad de egentligen vill förmedla. Tyvärr förekommer det ofta att tidskrifterna tar fasta på några enstaka förtjänster, så kallade ”sales points”, som sedan kan användas vid marknadsföring. Detta förhållningssätt innebär att man gör avkall på att förmedla en mer korrekt helhetsbild, vilket är betydligt svårare att göra och mindre effektivt ur ett marknadsföringsperspektiv. Slutligen jämförs en produkt mindre ofta i direkt relation till andra produkter och nästan aldrig mellan produkter från varierande prisklasser, vilket är verkligen olyckligt eftersom pris och verklig prestanda sällan följer varandra.

Vidare vill vi uppmärksamma de mätresultat som ibland redovisas. Trots att olika typer av distorsion* (missljud), frekvensgång* och spridningsegenskaper* beskriver stora delar av en högtalares karaktär, krävs det stor erfarenhet för att kunna mäta upp och tolka dessa parametrar på ett korrekt sätt. Dessa mätresultat är sällan till hjälp för amatören eller hifi-entusiasten, utan mer ett utvecklingsredskap för kunniga högtalarkonstruktörer. Det krävs dessutom en mängd mätningar för att ge en någorlunda heltäckande beskrivning, även om många högtalare faktiskt uppvisar stora brister redan vid några få grundläggande mätningar. Naturligtvis bör dessa mätningar kommenteras för att överhuvudtaget vara av värde för läsaren.

Trots att högtalare i samarbete med rum är mycket en kompromiss, kan vissa grundprinciper härledas utifrån hörselns och stereosystemets funktionssätt, inspelningsmetoder och rumspåverkan. Förvånansvärt få tidskrifter har någon större kunskap om dessa, eller i vart fall redovisas de inte vid bedömningen av högtalare. Av dessa skäl (om man nu vill följa dem), finns det ändå ganska många högtalare som kan sållas bort. För mer information om utprovning av högtalare, se FAQ: Utprovning av högtalare

*Noteringar: En högtalares uppgift är att omvandla den elektriska insignalen till en akustisk utsignal, det vill säga ljudtryck. Den akustiska signalen ska följa den elektriska så exakt som möjligt, vilket innebär att högtalarens alstring av ljudtryck ska variera i takt med den elektriska insignalen. Detta innebär att ljudtrycket ska vara proportionellt mot insignalen och att detta ska ske med samma förlopp tiden (linjärt beteende i tid såväl som amplitud). Detta innebär i sin tur att frekvensgången idealt är rak och distorsionen är noll. Dessa parametrar bestämmer delvis de subjektiva intrycken ”tonal balans”, ” artikulation”, ”renhet” och ”precision”.

Men det finns ytterligare en faktor som inverkar starkt på hur man uppfattar en högtalares karaktär, nämligen spridning. Eftersom det inte finns ett exakt sätt att återskapa alla ljud i alla riktningar som fanns vid inspelningstillfället med bara två högtalare, är denna faktor delvis en ”fri variabel”. Omständigheter såsom rummets utformning, inspelningsmetod och inte minst hörselns egenskaper, leder dock till att spridningen inte är en ”helt fri variabel”, den bör anpassas till dessa omständigheter för att uppnå en naturtrogen reproduktion. Eftersom spridning är en beskrivning av frekvensgången i alla riktningar, innebär detta i sin tur att önskvärd frekvensgång påverkas av dessa krav. Spridningen bestämmer till stor del hur man uppfattar tonal balans, artikulation och ljudbild/perspektiv, vid högtalarens samarbete med lyssningsrum. Forskning av Ingvar Öhman har dock visat att de mindre förändringar i tiden som uppkommer på grund av fasvridning i högtalaren, inte har en väsentlig påverkan på hur man uppfattar musiken från en högtalare. Nästan alla högtalare som använder filter, fasvrider signalen flera varv, vilket dock har mycket liten betydelse i förhållande till frekvenskurvegenskaper, distorsion och spridningsegenskaper.

En faktor som ofta glöms bort i sammanhanget, är att höger och vänster högtalare ska vara så lika varandra som möjligt, vilket annars leder till defokuseringar i ljudbilden. Problem med ojämn tillverkningskvalitet kan ibland resultera i sådana effekter.

En aldrig så bra anläggning kommer att låta mediokert i fel lyssningsmiljö eller med felaktig högtalarplacering. Läs våra tips till hur du får dina högtalare att låta optimalt.

Placering i rum

Rummet påverkar ljudet nästan mer än själva anläggningen. Dess påverkan är dock annorlunda än vad anläggningen bidrar med, varför det egentligen är en irrelevant att jämföra ljudpåverkan från rum mot ljudpåverkan från anläggning. Men det innebär även att vissa fel som uppstår på grund av rummet svårligen kan kompenseras med anläggningen. Det är viktigt att behandla rummets akustiska egenskaper separat!

Den inverkan som rummet bidrar med är mångfacetterad och svårdefinierad. Några aspekter som påverkas är följande: Artikulation*, som försämras av maskerande efterklang; kraftiga förstärkningar och försvagningar av vissa toner; samt försämring av perspektivegenskaper* på grund av olika reflexer från väggar, golv och tak. Det är därmed viktigt att på olika sätt dämpa väl utvalda väggar på ett psykoakustiskt riktigt sätt och placera högtalare och lyssningsposition relativt fritt, för att kunna minimera denna typ av påverkan. Även om en friare placering av högtalare kan minska påverkan från väggar, är det vanligt förekommande att en del bas förloras och/eller att betoningar i basen förändras. Det finns olika sätt att undvika detta, om vilket du kan läsa mer i några artiklar här på hemsidan, i FAQ, men även lite mer ingående i några nummer av Musik&Ljudteknik.

* Noteringar: Med artikulation menas nyansering, tydlighet och klarhet. Perspektivegenskaper syftar på den 3-dimensionella ljudbild som högtalarna förhoppningsvis presenterar utgående från inspelningen.

46-grader vinkel mellan högtalare till lyssnare

Enligt flera oberoende undersökningar, fungerar hörseln på så sätt att den ger bäst stereoseparation i sidled vid en vinkel om ca 46 grader mellan högtalarna. Denna vinkel uppnås genom att avståndet mellan centrum av högtalarna (tex diskanten) multipliceras med 1,18. Resultatet utgör avståndet från lyssnaren rakt fram till linjen mellan högtalarna. Dessutom bör högtalarna vinklas mot lyssnaren, så att man precis börjar skymta yttersidorna på högtalarna. Detta medför att sidoväggsreflexer minskar och att avståndskillnader för de lyssnare som inte sitter placerade med precis samma avstånd till högtalarna kompenseras i viss mån.

Notera: De 46 graderna är bara en generalisering. I verkligheten har det vanligen en något mindre betydelse, då det i vissa fall kan finnas omständigheter som gör att det låter bättre med en annan vinkel. Sådana faktorer kan bero på brister hos inspelning och/eller att högtalarna blir mindre optimalt placerade ur någon annan aspekt.

Välja apparater:

Trots att många hävdar motsatsen, går återgivningsförmåga hos apparater faktiskt att bedöma objektivt. Detta till skillnad från högtalare, där det med nödvändighet ingår subjektiva inslag vid bedömningen. Objektiviteten är alltså möjligt genom att svara ja eller nej på frågan om apparaten förvränger musiken hörbart. Dock krävs en speciell lyssningsmetodik, som jämför hur likt utsignalen låter jämfört med insignalen till apparaten ifråga. Huruvida man väljer apparater som påverkar musiken så lite som möjligt, eller väljer apparater efter det man själv tycker låter bäst med viss musik hemma, är ett grundläggande val som till viss del avgör i vilken inriktning ett musikåtergivningsintresse utvecklar sig. Viktigt att poängtera är att det förstnämnda förhållningssättet naturligtvis inte står i motsats till det andra, men att det andra i praktiken försvårar möjligheterna att hitta en kombination av ljudutrustning som låter trovärdigt för många olika typer av musik. Detta är en följd av den vanliga ”lyssna och tyck”-metodens begränsningar, som gör det onödigt svårt att finna apparater som inverkar ohörbart på musiken.

En del tycker alltså att det subjektivt låter bäst med så lite påverkan som möjligt och väljer därmed objektiva musikförmedlare. Andra föredrar sina egna ideal där musiken presenteras på visst sätt. Några kanske inte ens funderar över preferenser och testmetoder utan låter det ”bli som det blir”.

Värt att nämna är att ”lyssna och tyck”-metoden är så beroende av rum, övrig utrustning, kvaliteten på inspelningar och inte minst lyssnarens ljudideal, att resultatet inte har någon allmängiltighet. Därmed är den testmetoden egentligen inte användbar för andra som vägledning, trots att de flesta HiFi-tidskrifter praktiserar den vid sina tester. Det enda rådet som kan och bör ges, är att det inte går att lita till dessa tester utan istället förutsättningslöst prova själv, gärna med några vanliga fallgropar i bakhuvudet. För mer läsning, se under FAQ; ”Några ord om vanliga fallgropar vid utvärdering av apparater”

En alternativ metod till ”lyssna och tyck-metoden”, presenteras här på hemsidan under artiklar. En avgörande skillnad mot ”lyssna och tyck” -metoden är att dessa tester har en mycket större allmängiltighet, eftersom de saknar de begränsningar som ”lyssna och tyck”-metoden är behäftad med. För mer information, se FAQ: Olika testmetoder: Noggrann lyssning, F/E-lyssning och mätningar

Hur mycket effekt behöver jag?

Det finns inget samband mellan effekt och ljudkvalitet. En förstärkare med stor uteffekt, kan låta hur illa som helst, likaså kan en liten effektsvag förstärkare uppvisa en fenomenal återgivningsförmåga. Men man kan med säkerhet hävda att ljudet kommer att låta sämre när en förstärkare klipper. Klippning sker när en förstärkare inte klarar av att leverera den uteffekt som insignalen kräver, vilket beror på hur stark insignalen är och hur kraftig förstärkare man använder.
Förstärkare som klipper är vanligare än man tror, speciellt om man spelar musik som vid inspelningen hade ambitionen att hänsynsfullt behålla originaldynamiken från den levande musiken. Spelar man sönderkomprimerade inspelningar, klarar man sig med betydligt mindre uteffekt (med reservationen att dessa inspelningar oftast har en sådan låg ljudkvalitet, att några välljudsambitioner knappast kan ha ingått som en faktor vid produktionen). Vad som nu sagts avser bland annat dynamikkomprimering av slutmixen, alltså det som till slut är tänkt att hamna på skivan. Dynamikkompression av enskilda instrument innan mixningen, är långt mindre destruktiv och kan tvärtom utgöra ett inslag i karaktären hos ett syntetiskt instrument.

Det är transienterna, -nivåtopparna i musiken, som först klipps av förstärkaren om den överstyrs och ljudet behöver inte låta distorderat i vanlig mening, snarare blir ljudet successivt mer ansträngt och hårdare när man vrider upp volymen. Eftersom maximal utnivå hos förstärkaren i regel uppnås långt innan volymkontrollen är uppvriden till maximum, blir detta ett problem som uppträder långt oftare än man tror och inte bara med volymkontrollen i högt läge.

Om man spelar normal delvis komprimerad musik med transienter som ligger mellan 10-20 dB över genomsnittsnivån, behövs en förstärkare som är 10-100 gånger kraftigare än den medeleffekt man avser att lyssna på för att undvika klippning. Spelar man musik med stor dynamik och vill spela starkt, behövs enorma effekter.

Därför dynamikkomprimeras musik ganska ofta, vilket tyvärr medför att den aldrig kommer att låta lika levande. Det är synd eftersom det dynamiska skeendet är en mycket viktig parameter för liv och verklighetskänsla i musik. Dynamikkomprimering innebär stympning av denna upplevelse.

Använder man single-ended rörförstärkare med låg motkopplingsgrad, har dessa en mild komprimering i sig och klippningsbeteendet är ofta mycket mjukare än för transistorförstärkare, varför effektkraven kan anses vara betydligt mildare för denna typ av förstärkare. Dock kommer de på grund av sin låga effekt givetvis att klippa långt tidigare än de flesta transistorförstärkare, varför de tillför en viss karaktär till musiken. Eftersom denna distorsion ofta är av dominerande andraton, uppfattas den inte alltid som illaljudande utan tvärtom i vissa fall, som till exempel gles akustisk musik, då kan ett extra skimmer av instrumentklang tillföras musiken. Komplex musik med många och olika typer av instrument låter dock ofta något oklar av denna milda distorsion. En del lyssnare tycker om denna sorts sound, då de ofta bara lyssnar på ”gles” musik.

Hur mycket effekt behövs? Det beror naturligtvis helt och hållet på hur pass hög verkningsgrad högtalarna är och vilka ljudkvalitets- och kvantitetsanspråk man har. Att hävda att anläggningen ska klara transienter på 110 dB på lyssnarplatsen är faktiskt inte helt orimligt, eftersom exempelvis slagverk kan uppnå mycket kraftiga transientljudtryck och det låter bara påfrestande om anläggningen inte klarar av att återge det. Med normalkänsliga högtalare (87 dB per watt per meter) och på ett lyssningsavstånd på tre meter i ett normalt rum, motsvarar detta en förstärkareffekt på ungefär 2*450 w, mycket mer än de flesta har tillgång till. Nöjer man sig med 105 dB i transienterna på lyssnarplats, räcker det med lite drygt 2*140 w. Tycker man att maximalt 100 dB är tillräckligt, behövs bara 2*45w. Med normal dynamik på skivorna blir medelnivån i det sista exemplet ungefär 10-30 dB lägre, vilket då motsvarar 70-90 dB i medelljudtryck. En högre medelljudtrycksnivå än 95dB bör man inte utsätta sig för under längre stunder, men transientljudtryck, som är av naturen kortvariga, tål man mycket högre nivåer av. (Enligt arbetarsskydsstyrelsen är rekommenderade gränsvärden maximalt 85 dB(A) under 8 timmar och maximalt transientljudtryck anges till 140 dB(C); AFS 1992:10). För att få ett begrepp om dessa siffror, kan nämnas att nivån på ett vanligt samtal ligger ungefär på 60 dB och att smärttröskeln anses vara ungefär 130 dB, till viss del beroende på frekvensen. Spelar man på låg volym kan dock effektanspråken givetvis sänkas.

För nyanseringens skull bör det dock nämnas att många högtalare, även en del väldigt dyra High-End högtalare, tyvärr har en ganska kraftig distorsion vid höga transient-effekter, varför ljudet ändå ofta korrumperas med hårdhet och stress i ljudet eller med förlorad nyanseringsförmåga och öppenhet som resultat. Att konstruera och tillverka högtalarelement som har låg distorsion även vid lite högre effekter verkar tyvärr vara ovanligt och något som många högtalartillverkare fortfarande har att lära.

Kablar

Nu för tiden verkar det vara vanligt att betrakta kablar som ett redskap för att påverka klangen hos ljudanläggningen, -för att ge anläggningen en finputsning av ljudkaraktären. Detta synsätt är naturligtvis inte felaktigt, varje person väljer sitt eget ljudideal och hur mycket denne är beredd att betala.

Ur ett strikt återgivningshänseende är det dock svårt att motivera den typen av förhållningssätt. Eftersom kabeln endast ska förmedla signalen vidare så opåverkad som möjligt, vill man därmed finna en kabel som blir en ohörbar del av anläggningen.

För att uppnå detta mål, kan en sund konstruktion med fördel användas, vilken kan skapas med relativt enkla medel och till i sammanhanget billiga kostnader. Med detta synsätt är många så kallade audiofilkablar rejält överprissatta och dessutom i en del fall direkt olämpliga att använda, eftersom de ofta påverkar musiken hörbart.

Sändare (CD, försteg och effektsteg) och mottagare (försteg, effektsteg och högtalare) har också stor inverkan på hörbar skillnad mellan kablar, -olika apparater visa upp olika stora skillnader hos kablar. Om ett försteg är känsligt för kabelbelastning, blir betydelsen av en kabel som ger en lätt belastning desto större.

Alla kablar kännetecknas av parametrarna resistans, induktans och kapacitans. Värden på dessa parametrar bestäms av kabelns dimensioner och materialval i ledare respektive isolering. Dessa värden bestämmer tillsammans med sändare (t ex CD-spelare) och mottagare (t ex förstärkare) hur överföringen av musiksignalen påverkas, främst med avseende på frekvensgång. Dessa egenskaper kan vi kalla för kvantitetsegenskaper, eftersom de nödvändigtvis inte innebär förlust av musikinformation, det gäller bara att man anpassar kabeln efter hur sändare respektive mottagare är designad. Detta är turligt, eftersom man annars skulle behöva en kabel som saknar resistans, induktans och kapacitans, vilket man uppnår med en oändligt kort kabel, det vill säga ingen kabel alls!

Utöver dessa ”kvantitets”-egenskaper, finns även ”kvalitets”-egenskaper såsom skärmning och inverkan av tvärimpedansmodulation. Kvalitetsegenskaperna bestämmer, till skillnad från kvantitetsegenskaperna, i vilken grad musiksignalen oåterkalleligt förvanskas. Det är olinjära egenskaper som ger distorsion, vilket är omöjligt att kompensera. Det blir alltså viktigt att dessa förvanskningar är så små att de inte är hörbara, vilket man åstadkommer med god skärmning och enkarderlig- eller Litz-lindad kabel.

Alla kablar bör vara lödda till kontakter som inte oxiderar, gärna guldpläterade, eftersom kontaktdistorsion på grund av långvarig oxidering i vissa fall kan ge en stor påverkan på ljudet. Bägge kontaktytorna bör vara guldpläterade.

Ambiofoni!

I diskussionen kring upplösning, färgningar och prestanda, är det lätt att glömma att en av de stora begränsningarna för att uppnå en illusion av verklighet, finns inbyggt i själva stereosystemet! Även om stereofoni var ett stort steg från mono, utgör det fortfarande en mycket stor kompromiss och reduktion av verklighetens ljudbild att försöka fånga alla musikaliska händelser och dimensioner i inspelningsmiljön från endast två punkter och sen återge detta via två högtalare. Ambiofoni är en gammal princip, nästan samtida med stereofoniprincipen, som kan ses som en utvidgning av stereosystemet. Märkligt nog har denna princip fallit i glömska, men idag när hemmabiosystem blir allt mer vanligt, är steget till Ambiofoni inte särskilt långt. Det finns till och med hemmabioreceivrar som har denna funktion inbyggd, fast till exempel Denon kallar denna funktion istället för ”Matrix”.

Vid stereoinspelningar försöker man fånga musiken och rummet från de två punkter där man placerar mikrofonerna. Vid dessa punkter kommer dock musiksignalen inte att vara identisk, eftersom olika avstånd och riktning till musikerna, samt reflexer från rummet, påverkar musiken på lite olika vis vid skilda platser i rummet. Det är just det här som är det fina med stereoinspelningar jämfört mot monoinspelningar, eftersom man förutom frekvens (ton) och amplitud (styrka) i tiden, även fångar in rumsdimensionen. (För att precisera gäller detta A-B inspelningar, där man placerar två stycken rundtagande mikrofoner med drygt 50cm avstånd från varandra. I inspelningar där man istället har använt X/Y tekniken, liksom vanlig panorerad multi-mono inspelning, ersätter man tidskillnader med nivåskillnader).

Vad innebär då ambiofoni? Eftersom mycket av rumsinformationen hos vissa inspelningar ligger som skillnadssignal mellan höger och vänster kanal, kan man använda denna signal separat för att förstärka det rumsliga intrycket av musiken. Skillnadssignalen är den signal som ”blir kvar” när man subtraherar signalen i höger kanal från signalen i vänster kanal. Om signalerna i både vänster och höger kanal är identiska, som vid en monoinspelning, blir skillnadssignalen noll, vilket stämmer bra eftersom monoinspelningar naturligtvis inte bär på någon egentlig rumsinformation.

Om man skickar skillnadssignalen med lagom fördröjning till flera bakkanalhögtalare, uppnår man en större rumslig förankring. Man tillför helt enkelt lite fördröjda ”rumsljud” från andra punkter i rummet än rakt fram där de två fronthögtalarna är placerade, vilket innebär att den verkliga musikhändelsen beskrivs i fler dimensioner. Många som har provat Ambiofoni upplever det också som mer verklighetsillusoriskt än vanlig stereo och man är dessutom inte på samma sätt låst till en och samma lyssningsposition.

Märk väl att Ambiofoni inte tillför eller förändrar musikinformationen, såsom musikförvrängande efterklang eller andra DSP-effekter hos surroundförstärkare, utan är en lika puristisk princip som stereofoni. Dock kan ambiofoni fungera olika bra beroende på vilken inspelningsteknik som har använts. Bäst fungerar det ofta med X/Y inspelningar och panorerad multi-mono inspelningar, som saknar tidsskillnadsinformation men som har tydliga nivåvariationer mellan höger och vänster kanal.

En variant som manipulerar ljudet något, men ändå är förhållandevis bra, är Dolby Surround Pro Logic II, läge ”Music”, som är en variant av ambiofoni med något mer processning för att uppnå en lite mer bestämd riktningsinformation. Resultatet är faktiskt fullt njutbart! Ibland kan man dock trötta på surroundljud och ändå föredra en vanlig tvåkanalsuppspelning, det är helt upp till tycke och smak alltså.

För mer förståelse i dessa frågor, rekommenderas läsning av artiklarna ”De olika inspelningsmetoderna” MoLt nr 1-92, ”Om stereofoni del 3: Ambiofoni” i MoLt nr 3-93

Går hembio bra att kombinera med seriös HiFi-lyssning?

– Ja, absolut! Ett par av många hembioförstärkare som vi har testat har uppvisat ganska imponerande prestanda, inte bara med avseende på finesser utan även på ljudkvalitet, speciellt om man bara kör dem som försteg med högkvalitativa slutsteg efter. Eftersom de också produceras i mycket större upplagor än 2-kanals förstärkare är priset för dessa förhållandevis lågt. Man får i vissa fall väldigt mycket prestanda för pengarna.

Behövs centerhögtalare?

I normalstora rum behövs oftast inte någon centerhögtalare. Dess syfte är primärt att knyta dialogen till bilden om man sitter snett och om det är stora avstånd mellan fronthögtalarna. Detta innebär att centerhögtalare behövs på stora biografer där det kan skilja många meter i avstånd mellan höger och vänster fronthögtalare och lyssnaren. I vardagsrum är det aldrig så stora avstånd och det går ofta utmärkt att låta höger och vänster fronthögtalare projicera en ”fantom-mitt” istället. Man måste dock ställa in hemmabioförstärkaren för denna konfiguration.

Med goda fronthögtalare har denna lösning i många fall fördelar framför att använda centerhögtalare, eftersom de centerhögtalare som säljs i regel är dåligt anpassade för sin uppgift med olämpliga spridningsegenskaper i sidled och med en fasgång som inte är anpassad för fronthögtalarna. Dessutom blir det billigare utan center. En bra poäng dock med att ha en centerhögtalare, är att man kan höja nivån för filmer där dialogen är sluddrig.

Bakkanalshögtalare?

I handeln återfinns ofta två olika typer av bakkanalshögtalare; dipoler och direktstrålande högtalare. Dipoler strålar ljud mot näraliggande väggar och reflekterar ljudet indirekt mot lyssnaren, medan direktstrålande bakhögtalare i huvudsak når lyssnaren utan föregående reflektioner. De båda principerna har olika för- och nackdelar. Dipoler anses ge ett mer diffust och omslutande ljudfält, som inte kan lokaliseras lika lätt som ljudet från direktstrålande högtalare. Direktstrålande bakhögtalare ger högre precision i ljudbilden, men innebär också större problem med dålig täckning och kontinuitet i bakre ljudfältet. Det gör att man uppfattar alla ”bakre ljudkällor” och rumsinformation i några få bestämda riktningar, vilket inte ger en rumsillusorisk upplevelse. Dessutom kantrar ljudbilden lätt för den som inte sitter med lika avstånd till de två bakhögtalarna.

Det finns dock en lösning som bara ger fördelar, nämligen om man använder minst fyra stycken (eller ännu hellre sex till åtta stycken) direktstrålande bakkanalshögtalare. Detta ger både god tydlighet och ett omslutande ljudfält. Observera att det fortfarande bara behövs två förstärkarkanaler, som man kopplar alla dessa bakkanalhögtalare till. Det är inte alls nödvändigt med en hembioförstärkare som har fler än 5 surroundkanaler.

Många basmoduler?

Genom att placera många basmoduler på rätt ställen i rummet, kan man till viss del förhindra att rummets oönskade bidrag förvanskar frekvensgång och tidssvar. Med rätt placering är det enkelt att få ett gott slutresultat (torr och nyanserad basåtergivning), till skillnad från om man bara använder en basmodul.

Små rum och låga frekvenser innebär stor inbördes separation av rumsresonanserna. Genom smart möblering kan man undvika att excitera (sätta igång) vissa rumsresonanser och därmed jämna ut frekvensgången. Man kan också uttrycka det som så, att man ökar ljudkällans direktivitet, vilket medför att direktljudets andel på lyssningsplatsen dominerar över det reflekterade ljudfältet.

Det går även att hävda att de allra flesta redan har två basmoduler! Eftersom de allra flesta har två stycken vanliga fullregisterhögtalare, så har de också två ljudkällor som genererar det låga frekvensregistret. Emellertid är det oftast en möbleringsmässig kompromiss att ha både högfrekvens- och lågfrekvensgenereringen vid samma punkt i rummet. Låga frekvenser (under cirka 80 Hz) vill man generera nära begränsningsytor (väggar och golv) för att minska lågfrekventa interferenser med närliggande väggytor. Högre frekvenser vill man generera så långt från närliggande ytor som möjligt, för att reflexer från närliggande väggytor inte ska störa direktljudet. Det brukar annars ge ljudbildsförsämringar. Endast en basmodul innebär ofta "släpig" och "bumlig" basåtergivning. Det krävs ett mycket stort lyssningsrum om det ska fungera bra med bara en basmodul. I stora rum hamnar stående vågor hamnar tätare varandra även vid låga frekvenser och ger därmed en i genomsnitt hyfsat bra frekvensgång. Dock finns ”risken” att man i alla fall vill ha fler basmoduler, av den orsaken att man vill kunna uppnå samma ljudtryck som i ett mindre rum...

Om man har fullregisterhögtalare som frontsystem som har tillräcklig djupbaskapacitet, är det ganska ovanligt att det blir bättre av att lägga till en basmodul då denna inte har samma fas och frekvensgång som fronthögtalarna. Det är oftast bättre att ställa in hembioförstärkaren så att LFE-kanalen (”.1-kanalen”) hamnar i fullregisterhögtalarna istället och strunta i att ha basmodul.

Vilka basmoduler skall man välja?

Val av antal basmoduler är helt och hållet beroende av behovet. En bra basmodul bör uppfylla följande kriterier: tillräcklig ljudtrycksförmåga, låg distorsion och rumsanpassning. Många basmoduler uppfyller tyvärr inte dessa kriterier, möjligen undantag för tillräcklig ljudtrycksförmåga som ju i viss mån är beroende på hur pass starkt man vill kunna spela. Många subwoofers är mer lämpade för hemmabiomuller än för musiklyssning. Det sistnämnda kräver en helt annan upplösning och artikulation i basregistret.

En mycket viktig del i ett välfungerande basmodulsystem, är det aktiva delningsfiltret. Det bör vara tillräckligt brant (minst 18dB per oktav vid 80 Hz), för att ge en god integration med sidosystemet.